Jag har fått in en del frågor från en del av er där ute som själva funderar på en operation/ska göra en. Så jag tänkte bara ta upp en sak som många kanske går igenom! När jag blev kallad till mitt första möte med läkare efter att ha blivit godkänd av landstinget så fick jag åka till ett sjukhus i närheten med en stor grupp människor som skulle få information anågende bröstförminskning/gastric bypass operation så tyckte jag att det gick riktigt dåligt. Vi blev uppdelade i 2 grupper (de som skulle göra bröst - de som skulle operera buken) och vi fick sitta tillsammans i ett konferensrum där 2 läkare visade bilder, berättade och drog all information. Och där satt oroliga jag med min mamma och bara kände hur allt hopp försvann. 

De berättade om hur ärren kan bli infekterade och inte läka ihop fint, hur smärtsamt det kan bli för en del och drog till och med upp att det skett ett och ett annat dödsfall (otroligt ovanligt). Det är självklart att de ska dra alla risker och de försöker verkligen få folk att tänka om. Att man kan fortsätta leva med stora bröst men jag kände att nej, jag tänker inte ha det så. Efter att ha hört allt negativt som kan hända så blev vi inkallade 1 och 1 till läkarna för att prata och berätta varför vi kommit dit. Jag satt med tårar i ögonen och berättade för läkaren om hur jobbigt det var att alltid känna obehag att ha på sig bh, att jag mådde dåligt av att shoppa, att vara i bikini, att byta om, att bara vara i min kropp som jag inte trivdes i. Jag fick visa mina bröst och hon mätte och berättade att jag uppnådde mina 28cm mellan bröstvårta och halsgrop men att hon inte tyckte att jag skulle genomgå detta. 

"Du är ung och i framtiden kanske du inte kan amma. Brösten kan bli stora igen efter en graviditet och du kommer aldrig få chansen igen att göra denna operation så vänta ett par år" Jaha. Så kul, ska jag må såhär i flera år till när jag KANSKE får barn i framtiden. Tänk om jag aldrig får det? Tänk om jag inte ens kan få barn? Läkaren sa att hon skulle avvakta några månder och höra av sig på sommaren (var där våren 2013). Men jag var så ledsen och deppig när vi åkte hem, allt kändes så jävla hopplöst och ingenting skulle ändra på sig. Trots all information och hela tänk-en-gång-till snacket så ändrade jag aldrig åsikt. Jag ville verkligen göra denna operation, skulle jag dö på kuppen så fick det så (jag resonerade så då men det förklarar mest hur dåligt jag verkligen mådde..). 

Men läkaren ringde mig  sommaren 2013 som hon lovat och frågade om jag hade bestämt mig, och jag sa ja. Jag vill genomgå detta. Så hon skickade en remiss igen och där rullade allt igång. Och jag har inte ångrat mig en enda sekund. Visst blev det en litet sår som tog lång tid att läka, många läkarbesök och sjukskrivning. Men det är det absolut bästa jag någonsin har gjort för mig själv. Nu i efterhand så var allas dessa stooora problem så himla små. Min operation gick superbra och allt har läkt ihop riktigt fint. Och för de allra flesta gör det det också men man kan aldrig säga aldrig. Men jag tog risken och det blev det bästa någonsin. Så även om ni verkligen vill detta så tänk en extra gång, och känner ni njaa, då kanske ni ska avvakta lite. Men känner ni att ni absolut inte kan fortsätta ha det så som jag kände, ge inte upp. Kör på om ni verkligen vill detta!

Och jag vet fortfarande inte om jag kommer kunna amma eller ens få barn, men det är inte livets stora problem. Barn kan växa upp och överleva utan ammning. Och brösten kan ändra form och storlek även om jag aldrig någonsin önskar att de ska bli stora igen. Men det får jag ta då, då är jag äldre och förälder, då får det bli så.