Hela denna resan startade för snart 2 år sedan. Berättade för mamma om att jag läst om att man kunde ansöka om en bröstförminksning genom landstinget. Visste ingenting om vilka mått eller vilka BMI som gällde men ringde vårdcentralen i min kommun och fick en tid. Där lät det jättepositivt, "dina bröst är tillräckligt hängiga" fick jag höra, jo men tack, det blir varje 18årig tjej glad att höra. Därefter skickades en remiss till ett större sjukhus till en annan stad i Småland och dit blev jag tillkallad några månader senare. Jag visste ju att hela processen tar tid men började ändå hoppas på att hinna opereras innan balen och studenten i juni 2013. 

 

Väl framme på sjukhuset blev vi indelade i grupper - bröstplastik och bukplastik. Vi fick information, fick se alla möjliga bilder och gå igenom alla negativa konsekvenser och andra saker som kan inträffa. Därefter skulle vi vägas, mätas och ha ett samtal med läkaren. Väl inne i rummet med läkaren bryter jag ihop, sitter avklädd och visar mina hängiga bröst för 2 läkare + min mamma som hängde med som stöd. Där får läkaren mig att börja tänka på om jag inte ska skaffa barn först - tänk på detta lite till så återkommer jag efter sommaren. 

Sommaren går, känner mig mer obekväm än någonsin och vill inte ens använda bikini utan kör på en vanlig svart bh som bikinitopp. I slutet av sommaren hör läkaren av sig igen - Vill du verkligen göra detta? Ja blev mitt svar. Självklart vore det smartare att vänta 5-10 år med en operation tills jag fått barn, ammat osv osv. Men jag vet inte ens om jag kan få barn. Och faktum är att jag nästan känt att jag behövt stressa med bli gravid bara för att så snart som möjligt få fina bröst. Hur sjukt är inte det då? 19 år, ströjobbar lite här och där och vill bli mamma tidigt pga operation. Nejtack. Därefter får jag en tid på lokalsjukhuset där jag bor för att göra SAMMA SAK igen. Mäta, väga och konstatera - ja du godkänns för en operation och oj, hade du redan fått all information? 

Här emellan gick det bara en månad, remissen skickades denna gången ner till Skåne för att min kommun inte har hand om detta längre. Så för en vecka sedan fick jag ett brev - operation 16 januari 2014.  Det kom som en chock för att jag hade nästan räknat med minst 2-3 månaders väntetid till. Blev såklart ställd och lite osäker när det kom sådär pangbom men samtidigt har jag kämpat för detta och mår inte bra.