Att berätta för sin familj
Hej, vill bara börja med att tacka för att du är så öppen med allt detta, det hjälper väldigt många och även mig! Känner igen mig så i alla problem du beskriver.
Jag vill verkligen göra en bröstförminskning och SKA göra det, dock har jag ett litet problem som jag skulle behöva råd kring. Egentligen är det inte ett problem men för mig är det det. Det handlar om att när jag väl gör min operation kommer jag ju bli tvungen att berätta det för hela min familj. Och det är jag fullt medveten om, en sån sak går inte att hålla hemlig och jag kommer förmodligen behöva allt stöd jag kan få och jag är glad att jag känner mig trygg i att jag kommer att få det.
Dock känner jag ändå att det känns väldigt pinsamt att berätta att jag vill göra det, det känns som att dom kommer tänka på mina bröst varje gång dom ser mig :( askonstigt jag vet men kan verkligen inte hjälpa det.
Man kanske kan tro att jag inte riktigt är mogen att göra en op när jag har dom här tankarna men så är inte fallet, jag är sjukt redo och vill inget hellre, det enda som stoppar mig är det här. Hur tycker du jag ska tänka? Kommer ju göra op ändå självklart men detta har blivit en ond spiral och mår så dåligt över det här. Har en fantastisk relation med min mamma och vet att även pappa skulle stötta mig, men ändå känner jag mig så sjukt obekväm med att berätta för alla.
Svar: Hej på dig!
Tack för dina fina ord, det är precis detta jag ville med denna bloggen! ♥
Jag förstår dig verkligen! Jag hade en ganska öppen dialog med min mamma, hon har varit med flera gånger när jag brutit ihop i omklädningsrum när det varit dags att köpa bikini/bhar.. Hon har stöttat mig till 300% och det har min pappa också gjort. Min styvmamma förstod hon också så jag anförtrodde mig faktiskt till henne så det var hon som från början fick mig att våga boka en tid hos vårdcentralen! När jag sedan fått ett operationsdatum så var det faktiskt hon som fick prata med min pappa då jag inte vågade själv haha. Så jag har aldrig pratat med min pappa om detta rakt ut utan när jag var påväg till sjukhuset så fick jag ett sms där det stod att han stöttade mig och höll tummarna för att operationen skulle gå bra! Och även nu i efterhand så har vi inte nämnt saken utan han har mer frågat hur jag mått i allmänhet men har egentligen menat bröstförminskningen.
Jag vet exakt vad du menar med att det känns som att familjen kommer börja tänka på dina bröst för så tänkte jag också. Och det har ingenting att göra med din mogenhet att göra, är du 100 på denna operation så kommer alla andra också vara det. Jag har berättat för min mormor men resten av min släkt vet faktiskt inte om detta alls och det har aldrig varit någon som frågat eller påpekat. Dels för att man då avslöjar sig för att man kikar på någons bröst (haha) och dels för att de antagligen inte ens sett någon skillnad.
Ta ett samtal med din mamma eller pappa, förklara precis hur du tänker och varför du vill göra detta. Dina föräldrar kommer att försöka stötta dig så bra dem kan, det kan säkert komma frågor om det är en säker operation och om den är nödvändig och det är den absolut. Du behöver verkligen inte berätta för så många fler, jobbar du så kan du göra precis som jag gjorde, jag pratade med min chef och sa att jag ska göra en operation och inte kommer kunna jobba på ett par veckor efteråt och jag fick ett väldigt bra bemötande och fick inga frågor om vad det rörde sig om eller varför. Det har ingen med att göra så skulle någon fråga så kan man alltid säga att det är privat eller så kanske man kan förklara lite lätt. Går du i skolan kanske din mamma eller pappa kan meddela dina lärare, de har ju tydsnadsplikt angående vissa privata saker så detta kommer inte komma ut till resten av skolan/klassen.
Gör detta för din skull, berätta för dina närmaste som du känner verkligen behöver veta och strunta i resten. Man kanske väljer att berätta senare i livet eller inte alls. Mina närmasta vänner vet, min pojkvän och hans mamma, min mamma, pappa och mormor vet men ingen annan. Det kommer gå superbra, dina föräldrar kommer stötta dig och känn ingen press över att berätta för alla. Stort lycka till! :)
Kram!
Jag vill verkligen göra en bröstförminskning och SKA göra det, dock har jag ett litet problem som jag skulle behöva råd kring. Egentligen är det inte ett problem men för mig är det det. Det handlar om att när jag väl gör min operation kommer jag ju bli tvungen att berätta det för hela min familj. Och det är jag fullt medveten om, en sån sak går inte att hålla hemlig och jag kommer förmodligen behöva allt stöd jag kan få och jag är glad att jag känner mig trygg i att jag kommer att få det.
Dock känner jag ändå att det känns väldigt pinsamt att berätta att jag vill göra det, det känns som att dom kommer tänka på mina bröst varje gång dom ser mig :( askonstigt jag vet men kan verkligen inte hjälpa det.
Man kanske kan tro att jag inte riktigt är mogen att göra en op när jag har dom här tankarna men så är inte fallet, jag är sjukt redo och vill inget hellre, det enda som stoppar mig är det här. Hur tycker du jag ska tänka? Kommer ju göra op ändå självklart men detta har blivit en ond spiral och mår så dåligt över det här. Har en fantastisk relation med min mamma och vet att även pappa skulle stötta mig, men ändå känner jag mig så sjukt obekväm med att berätta för alla.
Svar: Hej på dig!
Tack för dina fina ord, det är precis detta jag ville med denna bloggen! ♥
Jag förstår dig verkligen! Jag hade en ganska öppen dialog med min mamma, hon har varit med flera gånger när jag brutit ihop i omklädningsrum när det varit dags att köpa bikini/bhar.. Hon har stöttat mig till 300% och det har min pappa också gjort. Min styvmamma förstod hon också så jag anförtrodde mig faktiskt till henne så det var hon som från början fick mig att våga boka en tid hos vårdcentralen! När jag sedan fått ett operationsdatum så var det faktiskt hon som fick prata med min pappa då jag inte vågade själv haha. Så jag har aldrig pratat med min pappa om detta rakt ut utan när jag var påväg till sjukhuset så fick jag ett sms där det stod att han stöttade mig och höll tummarna för att operationen skulle gå bra! Och även nu i efterhand så har vi inte nämnt saken utan han har mer frågat hur jag mått i allmänhet men har egentligen menat bröstförminskningen.
Jag vet exakt vad du menar med att det känns som att familjen kommer börja tänka på dina bröst för så tänkte jag också. Och det har ingenting att göra med din mogenhet att göra, är du 100 på denna operation så kommer alla andra också vara det. Jag har berättat för min mormor men resten av min släkt vet faktiskt inte om detta alls och det har aldrig varit någon som frågat eller påpekat. Dels för att man då avslöjar sig för att man kikar på någons bröst (haha) och dels för att de antagligen inte ens sett någon skillnad.
Ta ett samtal med din mamma eller pappa, förklara precis hur du tänker och varför du vill göra detta. Dina föräldrar kommer att försöka stötta dig så bra dem kan, det kan säkert komma frågor om det är en säker operation och om den är nödvändig och det är den absolut. Du behöver verkligen inte berätta för så många fler, jobbar du så kan du göra precis som jag gjorde, jag pratade med min chef och sa att jag ska göra en operation och inte kommer kunna jobba på ett par veckor efteråt och jag fick ett väldigt bra bemötande och fick inga frågor om vad det rörde sig om eller varför. Det har ingen med att göra så skulle någon fråga så kan man alltid säga att det är privat eller så kanske man kan förklara lite lätt. Går du i skolan kanske din mamma eller pappa kan meddela dina lärare, de har ju tydsnadsplikt angående vissa privata saker så detta kommer inte komma ut till resten av skolan/klassen.
Gör detta för din skull, berätta för dina närmaste som du känner verkligen behöver veta och strunta i resten. Man kanske väljer att berätta senare i livet eller inte alls. Mina närmasta vänner vet, min pojkvän och hans mamma, min mamma, pappa och mormor vet men ingen annan. Det kommer gå superbra, dina föräldrar kommer stötta dig och känn ingen press över att berätta för alla. Stort lycka till! :)
Kram!
Hej!
Jag har kommenterat här förut och jag såg denna blogg som ett superstort stöd samt inspiration (så tacksam). Nu är det ca 8månader sen jag genomförde min operation (jag har EJ ångrat mig en sekund). Tänkte bara också svara lite till dig som har funderingar kring om att berätta för familj osv. Jag pratade först och främst med min mamma som även hjälpte mig att boka tid hos läkare osv sen fick hon säga det till resten av min familj och jag var väldigt tydlig med att jag inte var särskilt bekväm med att prata om det med alla. Inför operationen frågade min pappa lite om jag var säker på mitt beslut men inget mer än så, även om han inte sa mycket så var det väl ändå något slags stöd. Men jag tror dom flesta förstår att det kanske inte är något middagsämne precis, utan ändå rätt privat. Hur som helst så har dom i efterhand frågat om jag är nöjd men sen så händer det så mycket annat i livet så när man är på benen igen efter operationen kommer inte detta ta upp särskilt mycket tanketid av varken dig eller andra. Angående vänner så berättade jag det för mina närmsta tjejkompisar och två killkompisar och det kände jag var nödvändigt för att jag skulle vara "borta" och inte kunna svara på samtal/sms elr kunna ses vilket hade fått dom att undra. Dom var också mycket stöttande och skickade peppiga sms inför operationen när dom anade att jag var nervös. Jag gick sista året på gymnasiet under denna tid och lyckades timea in min operation precis innan påsklovet, jag var ledig en dag innan dom andra men var tillbaks till skolan somvanligt efter lovet, så ingen annan i skolan märkte att jag var borta eller så. Sen så kan man ju tänka att ingen annan tänker så mycket på dina bröst så som du gör samt att det kan vara en pinsam sak för andra att påpeka så oroa dig ej! det kommer att gå superbra!