Reflektion
Jag får aldrig kommentarer längre om mina bröst vilket jag upplevde innan. Dels kan det ha berott på att jag var yngre och mina vänner också var yngre & man la mer vikt på bröststorlekar och mognad. Dels beror nog mycket på att jag är mycket mer självsäker och inte bryr mig så mycket längre. Vissa dagar är jag jättenöjd med mina bröst och slänger oftast på mig tröjor/klänningar utan att ens kolla i spegeln hur brösten ser ut i kläderna. Jag kollar numera mer på helheten vilket jag nästan aldrig gjorde innan. Andra dagar känns det som att börsten inte blir bra i några kläder eller att de tar för mycket uppmärksamhet. Och vissa dagar känns bh:n inte alls skön och då får jag flashbacks på hur det kändes när brösten lixom svämmade över bh-kanten vilket var det värsta jag visste!
Idag befann jag mig i en sitauation där två kvinnor diskuterade klädesplagg till en fest och hur de behövde använda tejp på sina bröst för att hålla dem på plats i sina urringade klänningar. De skrattade och klagade på skoj om hur en graviditet förstörde deras kroppar och fasta bröst och vände sig om till mig som var den yngsta i gänget och slog till med:
"Du som är så ung har ju ingen aning om hur det är att ha såna hängpattar och behöva använda tejp. Du kommer fatta vad vi menar när du blir äldre ha-ha"
Jag bara satt där och tänkte vad fan vet ni? För två år sedan hade jag brytit ihop, antagligen skrattat lite med dem, gråtit på toaletten och hela kvällen hade varit förstörd. Det kan säkert låta löjligt för vissa människor, men för mig hade det slagit så hårt. Dem har ju ingen aning om att jag mått så fruktansvärt dåligt över mina bröst som 19åring att jag till slut la mig under kniven för att känna mig bekväm i min egna kropp. Sådana kommentarer är så himla konstiga och man generaliserar verkligen att alla unga tjejer har små, fasta bröst. Med tanke på att dessa två kvinnor inte ens hade större bröst utan att brösten blivit sådär efter en graviditet kan jag förstå dem också. Men det finns verkligen tjejer överallt som inte känner sig bekväma med sina bröst och man antar bara att inga unga tjejer kan ha "hängbröst" så det blir som ett sånt hån när någon slänger upp det sådär.
Idag befann jag mig i en sitauation där två kvinnor diskuterade klädesplagg till en fest och hur de behövde använda tejp på sina bröst för att hålla dem på plats i sina urringade klänningar. De skrattade och klagade på skoj om hur en graviditet förstörde deras kroppar och fasta bröst och vände sig om till mig som var den yngsta i gänget och slog till med:
"Du som är så ung har ju ingen aning om hur det är att ha såna hängpattar och behöva använda tejp. Du kommer fatta vad vi menar när du blir äldre ha-ha"
Jag bara satt där och tänkte vad fan vet ni? För två år sedan hade jag brytit ihop, antagligen skrattat lite med dem, gråtit på toaletten och hela kvällen hade varit förstörd. Det kan säkert låta löjligt för vissa människor, men för mig hade det slagit så hårt. Dem har ju ingen aning om att jag mått så fruktansvärt dåligt över mina bröst som 19åring att jag till slut la mig under kniven för att känna mig bekväm i min egna kropp. Sådana kommentarer är så himla konstiga och man generaliserar verkligen att alla unga tjejer har små, fasta bröst. Med tanke på att dessa två kvinnor inte ens hade större bröst utan att brösten blivit sådär efter en graviditet kan jag förstå dem också. Men det finns verkligen tjejer överallt som inte känner sig bekväma med sina bröst och man antar bara att inga unga tjejer kan ha "hängbröst" så det blir som ett sånt hån när någon slänger upp det sådär.
Hej, vill bara börja med att tacka för att du är så öppen med allt detta, det hjälper väldigt många och även mig! Känner igen mig så i alla problem du beskriver.
Jag vill verkligen göra en bröstförminskning och SKA göra det, dock har jag ett litet problem som jag skulle behöva råd kring. Egentligen är det inte ett problem men för mig är det det. Det handlar om att när jag väl gör min operation kommer jag ju bli tvungen att berätta det för hela min familj. Och det är jag fullt medveten om, en sån sak går inte att hålla hemlig och jag kommer förmodligen behöva allt stöd jag kan få och jag är glad att jag känner mig trygg i att jag kommer att få det.
Dock känner jag ändå att det känns väldigt pinsamt att berätta att jag vill göra det, det känns som att dom kommer tänka på mina bröst varje gång dom ser mig :( askonstigt jag vet men kan verkligen inte hjälpa det.
Man kanske kan tro att jag inte riktigt är mogen att göra en op när jag har dom här tankarna men så är inte fallet, jag är sjukt redo och vill inget hellre, det enda som stoppar mig är det här. Hur tycker du jag ska tänka? Kommer ju göra op ändå självklart men detta har blivit en ond spiral och mår så dåligt över det här. Har en fantastisk relation med min mamma och vet att även pappa skulle stötta mig, men ändå känner jag mig så sjukt obekväm med att berätta för alla.