2015.03.10.
Hej!
Jag har velat göra en bröstförminskning sedan jag var 15 men blev ombedd att vänta tills jag fyllde 18. Även om det var det jag ville göra mest i världen tvekade jag väldigt mycket av att höra läkare och sjuksystrar prata om alla risker och bieffekter som finns. Till slut gick jag till plastiken och träffade läkaren som satte upp mig på väntelistan på en gång. Det kändes bra och jag räknade med att det skulle ta ca 1 år innan det var dags för operation. efter bara 6 månader ringer de och säger att det finns en tid om bara en vecka. Sjuksystrarna avrådde mig återigen från att göra operationen då risken för att inte kunna amma är väldigt stor och sjuksköterskorna som hade barn menade att det var vid amningen som bandet mellan mamma och barn skapas. Så jag får kalla fötter och avbokar alltihop... övertalar mig själv om att "jag är vacker som jag är", "man ska vara stolt över sin kropp", "tränar jag tillräckligt mycket kommer jag inte ha ont i rygg/axlar längre". Och så har jag gått i 4 år tills det bara brast. Jag får ångest när jag tar på och av mig kläder och vill helst aldrig se mina bröst igen. Helt enkelt har jag bestämt mig en gång för alla att göra den här operationen. I 7 år har jag försökt intala mig själv att det kommer bli bättre, men hur länge ska man vänta?
Tanken var inte att skriva en lång historia, jag skulle bara vilja fråga hur du stod ut och vänta i ett helt år på operationen? Det är allt jag kan tänka på nu, och tanken på att jag kommer få operera bort större delen av mina bröst gör bara att jag hatar dem ännu mer och mår ännu sämre över dem. Nu när jag helt enkelt inte accepterar dem längre.
Även om du inte har något direkt svar så känns det bara skönt att skriva av sig och att de som läser detta förmodligen sitter i samma båt som mig. Tack för en bra blogg!
Jag har velat göra en bröstförminskning sedan jag var 15 men blev ombedd att vänta tills jag fyllde 18. Även om det var det jag ville göra mest i världen tvekade jag väldigt mycket av att höra läkare och sjuksystrar prata om alla risker och bieffekter som finns. Till slut gick jag till plastiken och träffade läkaren som satte upp mig på väntelistan på en gång. Det kändes bra och jag räknade med att det skulle ta ca 1 år innan det var dags för operation. efter bara 6 månader ringer de och säger att det finns en tid om bara en vecka. Sjuksystrarna avrådde mig återigen från att göra operationen då risken för att inte kunna amma är väldigt stor och sjuksköterskorna som hade barn menade att det var vid amningen som bandet mellan mamma och barn skapas. Så jag får kalla fötter och avbokar alltihop... övertalar mig själv om att "jag är vacker som jag är", "man ska vara stolt över sin kropp", "tränar jag tillräckligt mycket kommer jag inte ha ont i rygg/axlar längre". Och så har jag gått i 4 år tills det bara brast. Jag får ångest när jag tar på och av mig kläder och vill helst aldrig se mina bröst igen. Helt enkelt har jag bestämt mig en gång för alla att göra den här operationen. I 7 år har jag försökt intala mig själv att det kommer bli bättre, men hur länge ska man vänta?
Tanken var inte att skriva en lång historia, jag skulle bara vilja fråga hur du stod ut och vänta i ett helt år på operationen? Det är allt jag kan tänka på nu, och tanken på att jag kommer få operera bort större delen av mina bröst gör bara att jag hatar dem ännu mer och mår ännu sämre över dem. Nu när jag helt enkelt inte accepterar dem längre.
Även om du inte har något direkt svar så känns det bara skönt att skriva av sig och att de som läser detta förmodligen sitter i samma båt som mig. Tack för en bra blogg!
Svar: Hej på dig!!
Jag var bara tvungen att svara på denna kommentaren som ett inlägg. Alltså åh, jag känner din ångest. Usch vad dumt. Det är så himla lätt att påverkas av vad andra säger, speciellt när det gäller sjuksköterskor med erfarenhet som pratar om en stor operation. Jag lyssnade också på min läkare, hon bad mig vänta tills jag fått barn innan jag skulle genomföra operationen. Jag gick hem, tänkte, funderade också på om brösten kunde bli mindre genom stenhård träning och försökte tänka att mina bröst var väl helt okej ändå?
Men då började jag hata dem ännu mer. Jag var ju inte nöjd, jag var ledsen. äcklad och trivdes inte med mina 2 stora klumpar till bröst. Så jag sket i vilket. Jag skulle bara göra denna operationen, även om amningen aldrig kommer fungera eller om brösten blev skitfula. Det fick bli som det blev tänkte jag och tackade ja. Jag vet inte riktigt hur jag stod ut i ett år, jag levde i tankarna om mindre bröst och hur fin jag skulle bli i alla kläder istället för att töja ut varenda tröja till max.
Och jag kan absolut inte lova dig att du kommer få samma resultat som jag, det vill jag påpeka. Men jag har aldrig någonsin tagit ett bättre beslut. Ja, jag har ärr på mina bröst men jag har fasta, runda bröst som jag trivs med. Och ärren är absolut inte fula, jag tänker knappt på dem längre. De bleknar! Och amningen, vem vet? Men barn överlever utan amning, det finns kvinnor som inte får till det med amningen även att de inte gjort operationer! Jag fick en sådan himla bra kommentar som du kan läsa HÄR, en kvinna som inte kunnat amma före operationen men som efter sin operation kunde amma!
Det jag vill säga är att barn är inte hela livet. Jag tänkte också på amingen men samtidigt tänkte jag "hallå, det är ju mitt liv, inte mitt framtida barns" Ska jag må dåligt hela mitt liv fram tills dagen jag får barn? Tänk om jag aldrig får barn eller om jag är steril? Jag tycker att du ska göra denna operationen, du låter bestämd och jag vet att du inte kommer ångra dig. När man har nått den punkten att man inte kan stå ut mer, då kan det inte bli värre. Superviktigt att tänka igenom alla risker! Sen är det bara att köra, så dåligt ska du absolut inte behöva må!
Stor kram på dig och lycka till!! ♥
Det jag vill säga är att barn är inte hela livet. Jag tänkte också på amingen men samtidigt tänkte jag "hallå, det är ju mitt liv, inte mitt framtida barns" Ska jag må dåligt hela mitt liv fram tills dagen jag får barn? Tänk om jag aldrig får barn eller om jag är steril? Jag tycker att du ska göra denna operationen, du låter bestämd och jag vet att du inte kommer ångra dig. När man har nått den punkten att man inte kan stå ut mer, då kan det inte bli värre. Superviktigt att tänka igenom alla risker! Sen är det bara att köra, så dåligt ska du absolut inte behöva må!
Stor kram på dig och lycka till!! ♥
